"Allting är okej"

Om någon frågar mig hur jag mår svarar jag oftast "bara bra, själv då?" Är det inte så de flesta svarar? Man säger så även fast det kanske inte alls stämmer. 

Vi alla har perioder i livet då det känns jobbigt. Vissa har allvarligare problem med det än andra. Frågar vi oss någon gång hur vi hamnar i dessa perioder? Jag vet med mig själv, att oftast när jag har en massa massa program och hektiska dagar, kanske det även är strul i familjen eller bland vännerna så blir jag trött. Jag mår helt enkelt inte bra av det. Jag går runt och tänker på problemen allt som oftast och får ingen ro. 

Men när någon frågar mig hur det är, säger jag trots allt att allting är bra. Varför? Jag kanske inte vill besvära dem med mina problem. Eller så tror jag att de inte skulle orka höra på allt och inte bry sig.

"Hur är det?", är något som vi dagligen använder i våra samtal för att kanske starta en konversation. Man förväntar sig inte ett svar där personen man frågat rabblar upp alla problem den har just nu. Man förväntar sig något kort, så som "bra", "njaa lite trött bara", eller "helt okej". Varför frågar man om man på riktigt inte är beredd att sätta sig ner och lyssna? Och varför svarar vi inte bara som det är? 

Självklart kan man ha det bra och då ska man ju säga det. Men om man inte har det lika bra ska man också kunna säga det. 

Jag vet med mig själv att jag skulle bry mig om någon inte har en bra dag, och då skulle jag självklart försöka göra personen på bättre humör. Varför tvivlar jag då på att andra inte skulle orka med mina problem, och försöka uppmuntra mig?

Problem försvinner inte bara. Du måste seriöst ta itu med dem för att börja må bättre och för att reda ut saker och ting. Börja med att svara ärligt nästa gång någon frågar dig hur du mår. Jag kan garantera att du kommer må bättre efter att du har talat med någon. För då vet du att du inte bär allt det tunga ensam inom dig. Du har någon som du kan komma till och som vet hur det ligger till!